Jag har spelat upp minnet av oss så många gånger i huvudet att det bleknat,
som mina favorit blå jeans jag tvättat för mycket.
Det är därför jag går tillbaka.
För att få färgen tillbaka.
För att glömma det gör ont det också.
Att tänka på honom,
trots att jag inte pratar med honom,
ger mig en känsla av att minnet lever kvar
och då glömmer ingen av oss
Men dagarna går förbi i exakt samma takt som de skulle ha gjort om jag inte tänkt på honom
Jag vet, kärlek är inte logiskt
Jag vill inte komma ihåg,
det gör för ont
Jag vill inte glömma heller
för det gör också ont
Så jag släpper taget lite, men fortsätter att spela upp minnet
Det bleknar, och bleknar
Men likt mina favorit blå jeans så hoppas jag att minnet en dag inte kommer att orka mer och gå sönder
Så att det inte går att lappa ihop längre
För då kommer jag äntligen kunna släppa taget