För exakt ett år sedan var jag i Italien, Milano, efter en vecka i Champoluc. Livet var underbart, jag tyckte om mitt liv, jag var kär, tyvärr. I någon som jag aldrig fick, inte så som jag ville, men på andra sätt såklart. Imorgon, för exakt ett år sedan, träffade jag Jonas på planet hem, och vi började träffas. Ville egentligen att livet skulle vara precis som när jag var där, när jag fick sms från honom och trodde livet var bra, att det skulle bli asbra.

Jag var kär, inte i Jonas, tror inte jag var det förrens i slutet av sommaren om jag ska vara ärlig. Mina tankar fanns inte där, bara för att lindra. Nu i efterhand kommer man på så smarta saker, som man annars inte skulle ha gjort. Nej, man ska inte ångra sig för sina "misstag", men i det här fallet gör jag det. Lika som att jag ångrar att jag inte tog mig kraften att träffa Jacob när vi pratade som mest förra hösten.

Det jag ångrar mest, är att jag blev tillsammans med någon när jag hade känslor för någon annan. Det svider. Hade jag inte gjort det hade ingen av oss blivit sårade, tror jag. Det hade aldrig gått såhär långt som det gjorde.

Ja, jag har sårat många människor. Det vet jag själv. Det är inte avsiktligt, det är känslor som styr det hela. Men sen finns det saker som man inte gör på grund av känslor, utan bara händer i nuet. Så som förra helgen. Det är inte pga känslor, eller skadeglädje. It just happened.

Och jag är ledsen för det, för jag inser ju själv att jag sårade personer. Det var inte bara mitt fel, nej, men jag skyller inte ifrån mig, och försöker i alla fall. Men känslor, nej, det lovar jag. Men däremot ber jag om ursäkt.

Jag gjorde ingenting för att såra någon, men tror att jag har blivit så skadad från det tidigare att jag har svårt att inse det. Jag är livrädd för att bli sårad själv, jag klarar inte av det. Jag stänger ute allt, klarar inte av det. Så fort någonting blir svårt lämnar jag hellre, för det blir för jobbigt. Tiden med Jonas var den jobbigaste någonsin, för han sårade mig på ett sätt som aldrig kommer att läka.

Sen kan jag aldrig säga att jag inte var lycklig, för det var jag, i alla fall vad jag trodde var lycka. Men blev väldigt förstörd själv, samtidigt som jag antagligen förstörde för honom, men jag var kär i någon annan.

Jag är ensam, då bara flyter tankarna på. Menar aldrig något illa med det jag gör, vill bra för allas bästa, men klarar inte av att bli ledsen och sårad, då fäller jag ut mina taggar istället. Emma, förlåt.

Jacob - förlåt. Jag älskar dig mest av allt